I klostren fanns det utmärkta förutsättningar att spela boule. Detta innebar att munkar blev de första som spelade boule i riktiga bouleodromer. År 1588 då den ”oövervinneliga” spanska armadan stormade fram upptäcktes den av en vaktpost till vice-amiralen of Fleet, sir Francis Drakes mannar. Mitt i uppståndelsen stod sir Francis Drake och spelade boule inte långt från stranden och han yttrade följande: "Jag har nog tid att vinna den här matchen och efteråt gå och slå spanjorerna".

Under 1700-och 1800-talet spelades boule inte bara av soldater och den välbärgade adeln utan den började även att spridas till framstående personer som t ex författaren och filosofen Diderot. Han beskriver boulen både utförligt och i en positiv anda.

Boulen ökade dramatiskt under hela 1800-talet, då det tidigare förbjudna spelet tilläts igen och samtidigt fick det enkla folket upp ögonen för spelet.

Jules den svarte, eller Jules Lenoir, fick inte sitt öknamn pga sitt svarta skägg, utan pga sitt fientliga svarta ansikte då han kastade sina klot. Han led av reumatism vilket kan vara orsaken till att han grinade illa när han spelade.

Uttrycket ”ped tanca” dyker upp i slutet av 1800-talet, vilket betyder "med fötterna ihop". År 1910 skapade Lenoir spelet Pied Tanqué i La Ciotat, en liten fiskeby i närheten av Marseille.

Dagens Pétanque hade uppstått. Trots sin knappa geografiska utbredning hade man efter 25 år ca 135 000 spelare, mest i Provence. I dagsläget finns det i Frankrike ca en halv miljon spelare fördelade på ca 8 000 klubbar.